När folket är idioter är det bra att regler för bidragen finns!

Man hör om de som anser att de har rätt till VAB-pengar för att vara hemma med friska barn, om andra som anser att de har rätt till bostadsbidrag för barn de aldrig har övernattande eller ens träffar mer än några enstaka timmar några enstaka gånger/år annars heller. Ja, jag har t.o.m hört om arbetande folk som anser att de skulle ha rätt till socialbidrag för att det kvarvarande av lönen är mindre än existensminimum efter att de har betalat sina lån samt satt in 500:- på sparkontot.

De två senast nämnda typerna har jag stött på i riktiga livet och om den första typen kan man läsa här. Där läser jag även kommentarer till artikeln och många gör mig förskräckt, för hur i helsike tänker folk egentligen som anser att man ska ha rätt att plocka pengar hur som helst? Och hur menar de att alla vi andra utan gubbe ska göra förresten? Vi ensamstående föräldrar som bevisligen har överlevt att både vara sjuka och ha barn hemma, inte bara de timmar en gubbe arbetar utan faktiskt dygnet runt. Varför skulle inte denna mamman kunna klara detsamma som vi andra gör? Varför behöver hon en hemmavarande gubbe på samhällets bekostnad??

Jag är inte ett dugg imponerad av idiotiskt gnäll från folk som ska ha pengar hit och dit av samhället hur som helst alltså, och idiotiskt vore det om folket fick utnyttja bidragen hur de ville!

Att hålla barn hemma från dagis p.g.a. smitta om man själv är magsjuk tycker jag för övrigt gott att man kan göra av hänsyn och omtanke för andra, men hur man kan tro att en annan förälder ska ha rätt till VAB för att vårda dessa friska barn, det förstår jag däremot inte. Lika lite som jag förstår varför så många arbetar på att förstöra det bidragsmöjliga samhälle vi har genom fusk och dumhet. Inget blir ju bättre av det, utan bara snarare sämre för de som verkligen behöver bidragshjälpen! Men tyvärr är nog en mängd för illa funtade för att se det. Se att bidragen inte är till för alla! Och för att skämmas också..

Läs även andra bloggares åsikter om VAB, Försäkringskassan, bidrag, bostadsbidrag, socialbidrag, barn, förälder,

Dåtiden, den som betyder för framtidens val

Förr skrev jag mycket i realtid. Jag skrev dagligen om vardagen i bloggar och i en och annan krönika, men så  hände något under hösten 2008. Jag slutade plötsligt nästan helt att skriva öppet, jag slutade blogga och jag slutade leverera krönikor, men jag slutade aldrig skriva. Snarare skrev jag mer än någonsin, då när jag började skriva om dåtiden istället. Jag skrev om det som är min historia.

Jag bara skrev och skrev, utan att ägna en tanke på varför eller vilka historier som egentligen är värda att ge sådan energi. Inte heller tänkte jag på om jag skulle kunna vinna andras intresse och förmedla något genom detta skrivandet. Jag bara skrev och skrev. Därefter uppstod frågorna. Frågor som jag nu funderat mycket på.

Vilka historier är värda att berätta vidare? Vem kan vinna andras intresse och förmedla något nyttigt genom att berätta?

Patrik Sjöberg som nyligen gett ut en en bok om sin historia säger “Jag kommer nog i så fall att engagera mig mer i frågorna som har kommit fram i boken. Jag känner att jag kan göra mer nytta där än att lära ungdomar att hoppa höjdhopp.” Det låter vettigt tycker jag, men kan han? Kunde Morgan Alling lära oss andra något med sin berättelse? Mia i boken Gömda? Kan du? Kan jag?

Jag har läst väldigt mycket biografier och väldigt många av de som skrivit sina vill jag påstå att de faktiskt inte alls kunde förmedla något så värst intressant med dem. Alling kunde! Mia i boken Gömda kunde dock inte trots ett innehåll värt att plocka fram, det bevisade hon i den tredje boken som hon själv skrev om sitt liv men med hjälp av Liza Marklund nådde hon ändå ut. Åsa Hellberg berättar sin historia i boken Casanovas kvinna bra, så bra så att den förefaller intressant även för mig, trots ett ämne jag själv saknar relation till. Katerina Janouch berättade däremot sin kasst, precis som så många andra också gjort enligt mitt tycke trots att jag delvis kan identifiera mig med innehållet. Många misslyckas, men en del kan. Vad utgör skillnaden?

Många tankar har jag nu ägnat till vem som kan och  och vad som krävs för att kunna. Kan egentligen alla? Handlar det mest om sättet saker sägs på, syftet med berättandet eller om innehållet? Ja, vad tycker du?

Min tro nu efter års skrivande och mycket grubblande är att det faktiskt finns en del att säga genom att berätta just min historia, men hur, för vilka eller för vem, det har jag ändå inte riktigt bestämt än.

Jag kan:
1. Lägga undan det som hjälp till de som har att göra med mig om jag ev. blir dement

2. Lägga det med testamentet för utdelning till nära efter min död

3. Tro på att ämnet behöver ut i ljuset nu och själv eller med hjälp finslipa det till en bok för nutiden

Det är inget lätt beslut.

Jo, NÅGOT kan vi alla faktiskt göra!

Idag är det internationella barncancerdagen och med anledning av den lyfter jag ett gammalt inlägg, skrivet i maj 2010.

“Tänd ett ljus och låt det brinna
låt aldrig hoppet försvinna det är mörkt nu
men det blir ljusare igen

Tänd ett ljus för allt du tror på
för den här planeten vi bor på
tänd ett ljus för jordens barn”

Jag vill tro, jag önskar, jag hoppas och jag drömmer om en värld utan eländen och orättvisor. Om en värld som nog inte går att få.. Men om vi alla i alla fall gör så gott vi kan, även om det känns väldigt fjuttigt ibland så har vi ju åtminstone gjort något. Något mer än att bara önska och tro!

Mina önskningar är många, men just idag som så många andra dagar.. Alla dagar senaste tiden, så tänker jag särskilt på Jennie min vän och hennes Ronja med familj. Ronja är ett av många barn som behöver er allas hjälp! I kampen mot cancer…

Hennes insamling finns HÄR! Hjälp där!

En uppmålad vision?

Jo, jag funderade på det där
Det där om vad kärlek är

 

Jag vet att den finns
Och hur den verkligen känns
Åtminstone kärleken till barn och djur
För den är ju så het så att den riktigt bränns

 

Men den där mellan vuxna
Den som så många söker
Medan andra säger sig ha
Är den sann eller är det något folk mest bara försöker?

 

Ett påhitt för att människan förväntas leva i par?
Pressen att leva upp till något?
Typ att tvunget se till så att vi alla någon har

 

Jag tror att det ofta är så
En inbillning grundad på tron om att nödvändigtvis behöva vara två

 

Och jodå, jag har nog prövat även jag
Inbillat mig och känt tron på att vara kär
Och med det kom då denna bilden här

Titel: I think I love…
Teknik: Analogt fotograferat och kopierat från två neg. i mörkrum
Storlek: 101x70cm
©Lotta Elofsson

Men vad betyder då det här?
Är det verkligen så här det ska vara att vara kär?
Instängt och huvudlöst med tomytan där?

 

Äh, vad vet väl egentligen jag?
Mer än att just det verkligen inte är något jag vill ha
Då är jag är faktiskt hellre fri och mår bra!

 

Det som kallas kärlek är nog ändå bara en uppmålad vision?
Kryddad av en del passion…

Titlar: saknas
Teknik: Inskannade oljemålningar
Storlek: 30×30 cm (X3 dukar)
©Lotta Elofsson

 

Jo, den så kallade kärleken är nog faktiskt bara en uppmålad vision
Kryddad av en del passion………………………………………………

 

Läs även andra bloggares åsikter om Kärlek, Tro, Visioner, Känslor

Hectors matte åtalas (som uppföljning till tidigare blogg)

I fjol skrev jag ett inlägg här om hur idiotiskt jag tyckte det var med allt stöd i namninsamlingar, facebookgrupper mm för att “rädda” en hund som bitit en 5-åring på en av landets brukshundklubbar.

Historien om den hunden vid namn Hector blev lång. Massvis av människor protesterade som sagt mot polisens beslut och hundens matte fritog helt enkelt hunden från det hundpensionat den vistades på, då polisens mentaltest resulterat i beslut om avlivning. Nu åtalas hon därför för hemfridsbrott och om det skriver Nyheter24 idag.

Att man älskar sin hund är för mig väldigt lätt att förstå liksom att man kanske inte tänker helt klart i livets sorgligaste skeden. Men hur så himla många andra människor där ute i samhället väljer att tro på facebookgrupper och en ledsen matte framför polisens mentaltester samt stödjer brottslighet av detta slaget, det går helt över mitt förstånd. Borde det inte varit rimligare av alla dessa att ha försökt hjälpa matten på andra sätt? T.ex. till en bra psykolog eller något? Så att varken något så idiotiskt som fritagning eller brott hade skett.

Läs även andra bloggares åsikter om Hector, Hund, Mentaltest, Åtal, Hemfridsbrott, Avlivning, Mentaltest, Protester

Bortkastat?

Vissa saker känns bara bortkastade, medan andra saker ÄR bortkastade. Jag tränar på att se skillnaden..

Känslor kommer, känslor går…

Jag vet inte om jag mest frågar mitt eget jag
eller om jag söker svaret av någon annan
Men jag vet i alla fall att detta är en uschig dag
 
Jag känner mig ledsen, misslyckad och sänkt
och jag är arg. Så jävla arg!
Ingenting orkar jag heller genomföra som jag hade tänkt
 
Hjärnan känns överfull, så där som att den snart sprängs
Av alla tankar, funderingar och känslor
Mycket är det som stulit plats där inne. Som trängs
 
Jag är så oändeligt trött
Vill ju inte alls känna så här
Men vad annat göra med allt jag för tillfället mött
 
Tänka att i morgon är en ny dag?
Å då ska jag fan i mig ta nya tag
 
Japp, så får det bli!
Men just denna dagen skulle jag faktiskt ha viljat skita i..
 
Och vet ni vad? Man FÅR faktiskt känna så här ibland! Det har jag i alla fall bestämt att jag får. Men lika bestämd som jag är om att jag får det är jag om att inte stanna i det. Projekt uppryckning ska alltid följa…

Läs även andra bloggares åsikter om ilska, sorg, återhämtning, känslor

Tänk om man hade fått välja…..

Om jag hade fått valt läggning så hade jag utan tvekan valt att bli homosexuell. Iaf nu så här efter snart 39 år då jag har upptäckt vad jag verkligen saknat i mina förhållanden. Nämligen god kommunikation! Att kunna prata, bli lyssnad på och att få lyssna på den andres prat.

Och visst, det kanske är så att jag haft missflyt med mina män? Eller så är det så att det helt enkelt krävs en kvinna för att besitta den där kunskapen att kunna kommunicera? Att kunna föra en diskussion utan att tystna helt eller fly från den. Jag börjar tro på det sistnämnda..

Fan också att jag inte fick välja!

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om relationer, kommunikation, kärlek

Alla namninsamlingar som påstås vara för djurens väl bör VERKLIGEN INTE skrivas på om man är djurvän!

Folk protesterar när polisens mentaltester på hundar som bitit folk oprovocerat resulterar i avlivning, typ ”ALLT ska räddas!” skriker då en mängd människor och facebookgrupper, namnlistor mm skapas.

Likadant vad gäller dressyrlänkar. Istället för att starta propaganda mot att folk drar och sliter i sina hundar OAVSETT halsband så startas protester mot stryphalsband, typ ”Förbjud dem! OAVSETT hur de används.”

Nu florerar en namninsamling där en kennelägare vill ha tillbaks 34 hundar som omhändertagits i fjol av Länsstyrelsens djurskydd.

Det handlar om en kennelägare utanför Ystad som fick ett oanmält besök av djurskyddsinspektörer. Dessa möttes då inte av någon vacker syn och om det kan ni läsa mer här.

Den kennelägaren vill vi INTE stötta va? Eller vill NI det? Listan tycks spridas i ilfart och även om den knappast kan påverka så tycker jag det är dumt att ge sitt stöd.

Jag är liksom evinnerligt trött på alla namninsamlingar där det ena och det andra påstås utan källhänvisningar. Dessutom så har jag fruktansvärt svårt att förstå vad som får så många att protestera mot än det ena än det andra bara för att de får en text framlagd för sig med en knapp att klicka gilla på, eller en namnlista att signera..

Hur väl kontrollerar ni fakta innan ni protesterar mot saker? Är du en sådan som köper första text och kluddar dit namnet direkt eller söker du mer information än den i första texten? Varför/varför inte?

Läs även andra bloggares åsikter om djurskydd, djur, hundar, omhändertagna hundar, vanvård, djurplågeri, namnlista

Helt otroligt att jag aldrig är sjuk! Om nu detta är sant…

En forskarrapport visar nämligen att det är farligt att göra så här…

Fotograf: sonen

Men det är mycket som är farligt! Och förmodligen så är det säkert 100 gånger farligare ändå att sova bredvid sin partner, sitt barn eller andra människor än bredvid djur eftersom smittorna mellan människa-människa är fler än de mellan djur-människa. Så jag undrar varför ingen kommit på att skriva skrämselartiklar om det med? Att propagera för ett isolerat liv från andra individer överlag. Om allt farligt nu ska undvikas!

Läs även andra bloggares åsikter om hälsa, djur, hundar, katter, forskning, forskningsrapport